Brevet som jag skickade till Pappa 2002.

Du betraktar mig inte som ett barn av Dig.
Du talar inte till mig som om jag vore ditt barn.
Ditt beteende efter flykten 1978 är helt obeskrivbar på alla plan.
Den psykologiska effekten på mig som BARN är intensivt smärtsam.
Dina ord och dina handlingar, har satt djupa spår i mig.
Skador som aldrig går att reparera och som jag trots alla år inte kan glömma.
Din bristande empati för all min ångest genom åren.
All din ångest som du lastat på mig.
Din elakhet och hånfullhet.
Du har precis som Mamma aldrig älskat mig.
Du har sett mig som en budbärare, som en soptunna.
Och jag har lyssnat och förstått.
Allt för att få bli älskad och känna bekräftelse.
Min barndoms minnen är få.
Födelsedagar?
Julafton?
Sociala kontakter?
Föräldramöten?
Kramar?
Uppskattning?
Vad jag minns är att jag aldrig fick bekräftelse eller uppmuntran, jag kände mig aldrig uppskattat eller älskad som barn (inte heller som vuxen).
Jag vet också att jag mådde psykiskt dåligt vid den tidpunkten då vi bodde på Gåsagången 52 telefon 031523544, detta har jag på något sätt aldrig glömt.
För eller senare kommer nog mina suddiga minnesbilder att bli mer tydliga.
Och trots att så många år har gått minskar inte sorgen, inget faller i glömska.
Alla bristerna i barndomen gör sig ständigt påminda. Den grundplåt som du och mamma skulle skapa till mig, en grund att stå på och bygga vidare på, blev inget mer än ett stort gapande hål.
Ni lärde mig inget jag tog inget med mig ut i samhället. Absolut inget som jag kunde använda i det dagliga livet, ingen social träning. Allt ifrån bordskick till hur man bäddar sin säng. Ni har givit mig inget utan ångest och sorg. Inget!
Allt som jag idag kan om social kompetens och beteende har jag lärt mig själv genom att i vuxen ålder Se på hur andra människor gör, det som de flesta barn lär sig genom sin uppfostran.
Hela min barndom med alla motsägelsefulla beteenden från dig och mamma har tagit ett halvt liv att reda ut. Jag har kämpat för mitt liv utan föräldrauppbackning, utan hjälp eller uppskattning och i ständig motvind. Man väljer inte sina föräldrar. För om det vore så skulle jag ALDRIG valt er två. Man glömmer aldrig. Det handlar inte bara om barndomstiden utan om tonårstiden och tiden därefter. Ditt bemötande mot mig, hur du pratat med mig, din hånfullhet och bristande inlevelseförmåga. Du har aldrig betraktat mig som ditt barn. Jag har alltid försökt at förstå dig och allt som hänt. Hur jag flyttat skulden från dig, hur jag trott att du varit den ”friska” av er båda. Jag älskade dig när jag var barn. Ditt svek blev en katastrof för mig. Du flydde 100 mil utan ett ord eller förklaring du bara försvann. Kvar blev jag 11 år gammal ny flytt till ny stad med en psyksjuk mamma. Nya kompisar, ingen syster kvar, ny dialekt igen. Var är pappa? Du skriver inte längre Pappa på vykorten, du skriver ditt namn och ordet pappa inom parentes. Du markerar för ditt 11 åriga barn att du inte längre är pappa till henne, för dig är jag borta. Du valde själv att göra detta, precis som jag nu väljer bort dig ur mitt liv, jag kunde skriva hur mycket som helst. Men det mesta är redan bearbetat med terapier och tabletter genom åren. Nu är 2002. Jag älskar mina barn djupt, uppmuntrar och uppskattar dom och skulle aldrig utsätta dom för det liv jag tvingades genomleva. Jag kommer aldrig glömma men jag kan leva och jag behöver inte längre önska eller hoppas på att mina föräldrar ska älska mig. Men jag sörjer för barnet som jag var, och önskar henne en annan start i livet. Det finns inget mer att säga, men som man bäddar får man ligga. Hälsningar från Yvette ditt barn från 1966.

Ps. Pappas enda respons på brevet blev att han skulle förklara varför han skrev sitt namn på vykorten och pappa inom parentes, ”han kände sig inte värdig att kallas för Pappa” sa han, han ville rättfärdiga sitt beteende. Annars tyckte han jag skulle glömma och sluta ”rota” i gammalt.