Gråt inte mer.

Min son började i 1:a klass på 90-talet.

Han såg fram emot skolan eftersom han var vetgirig, intresserad och älskade kunskap.

Klassföreståndaren Annkatrin smilade och hälsade alla 7-åringar välkommna.

Snart började det ringa angående sonen, han kunde inte sitta still, han frågade för mycket och det störde etc

Annkatrin singlade ut sonen inför hela klassen, som efter ett tag vande sig vid att skylla på honom ,om dom sjäva ville komma undan.

Annkatrin ifrågasatte naturligvis inte sanningshalten i deras ständiga påstående.

Hon ringde ständigt hem för att prata, skickade med lappar om sonens störande uppförande.

Hon började alltid samtalen så här "X är väldigt verbal för sin ålder, han kan mycket, han är jättegullig "när han bara vill", men han borde kanske inte ifrågasätta så mycket.

"Vad är det han ifrågasätter"?

Han ifrågasätter min kunskap, sa Annkatrin och tog en tugga på sin torra riskaka.

När Annkatrin förstod att jag var ensamstående mamma som hon inte hade något att vinna på att vara "snäll" mot, ändrades hennes attityd övertydligt.

Hon kunde inte ens dölja sitt förakt, men eftersom även jag var verbal och kunnig, verkade det som om hon tyckte om att prata med mig, telefonen ringde varje dag.

En dag när jag väntade hem sonen, kom han aldrig, jag blev mycket orolig eftersom han hade en tandläkartid just den dagen.

Så jag gick upp till skolan, och i klassrummet satt min lilla 7-åring fastklämd mellan Annkatrin och Sonja, sonen var livrädd och grät när jag kom, "mamma hjälp mig".

I en millisekund försökte jag förstå scenariot.

Jag gick fram och lyfte honom över bänken, sonen var varm, söndergråten och livrädd.

Vad är det som har hänt frågade jag.

Jo, fick jag veta, sonen hade smällt igen dörren, och vägrat säga förlåt!

Man hade försökt att tvinga honom att, Rita sitt förlåt, och när inte det hjälpte , bestämde man sig för att hindra honom att gå hem.

Vad som fick honom att i förtvivlan att gå ut och smälla igen dörren, struntade dom fullständigt i.

Sonen var 7 år!

På kvällen författade jag ett brev till skolan där jag skrev om sonens känslor och vad som händer med ett barn som ständigt utsätts för kränkade beteende.

Annkatrin var en elak och kall människa som endast gjorde sig till för barn som hade föräldrar med titlar, men Sonja tog till sig och ångrade(tror jag) det hon gjort.

Idag skulle jag polisanmält båda.

Annkatrin älskade att prata med mig.

Hon spekulerade vilt om mitt liv, och drog sig inte för att ställa frågor om mitt privatliv.

Frågor hon aldrig skulle ha ställt till Läkarsonens pappa.

Hon ville få sina fördomar om ensamstående lågutbildade mammor bekräftade, men hur hon än försökte så passade varken jag eller sonen in i dessa, vilket gjorde henne förbryllad.

Långsamt knäckte hon mig och sonen, jag grät varje dag (inte framför sonen).

På 90-talet började det bli populärt att stämpla barn som en del lärare inte tyckte (om?) eller tyckte passade in.

Annkatrin trodde att sonen nog hade en bokstavskombination, och skulle vi inte gå till BUP om utreda detta?

Annkatrin njöt av att få komma till BUP, nu skulle hon få rätt.

Utredningen visade inga som helst tecken på någon som helst ens möjlig diagnos.

Det visade att sonen var intelligent, verbal, kunnig, vetgirig , öppen, social, och empatisk.

Det visade också att han var mycket känslig, och därför hade mycket lätt att läsa av människor som var inte var ärliga.

Som Annkatrin.


Hon fortsatte sin mobbing mot sonen, tyckte att han ritade "fel" saker, och ringde hem till mig mig för att prata "av sig".

Han använder ju bara svart färg!

"Han ritar hus som brinner, och ambulanser, "ja och hus som spricker"!

De nästan dagliga samtalen fortsatte.

Jag har en dotter också, pigg och glad som Kajsa Kavat, aldrig några samtal hem om henne.

Glada och positiva utvecklingsamtal, "lite pratig bara ".


Sonens utvecklingsamtal lät så här "Är mycket verbal, kan mycket om allt möjligt, vetgirig ,MEN frågar för mycket och stör bla bla bla

Sonen tvingades byta skola till en liten klass, dom skulle minsann "ta tag i problemen" han gick tillsammans med bla ADHD diagnostiserade barn, och barn med svåra hemförhållanden.

Killarna i denna 70-tals förortskolan pratade "hanba" "jaba" "typ" och annan obegriplig slang, han blev mobbad av några killar, jag var dit och hotade med att gå hem till deras pappa i förhoppning om att detta skulle skrämma dom.

Killarna lyssnade och var trevliga, och dom kunde prata annat än slang( men skolan hade redan stämplat dom som bråkstakar).

Lärandet i den lilla klassen var lika med noll, lärarna klarade inte av att bli som dom uttryckte det "kränkta" av eleverna, jag vill påminna att dom utgav sig för att vara speciallärare (vad det nu betyder).

Ny skola, påminde om nått kollektiv, gamla lärare med gammal flumpedagogik. Men experter givetvis!

Min son var den enda som inte hade nån diagnos.

En lärare ville vara hård och få tillstånd att kalla på polis, en ville kramas och "dansa" runt, en annan ville bestraffa genom att låta eleven sitta själv i eget rum.

Den värsta var den den gamla texillärarinnan, hon valde snabbt ut min son till sitt offer, hon ignorerade honom när han pratade, rullade med ögonen när han sa nått, svarade inte om han frågade något, suckade och stönade när han skulle prata, hon osynliggjorde honom på ett sätt som blev skrämmande.

En kväll bröt min son ihop totalt, han berättade allt, han var helt psykiskt slut, tårarna ville aldrig sluta, han förstod inte varför hon hatade honom, "vad har jag gjort?", "Jag försöker göra allt som hon vill, men det räcker inte" ...............

Jag ringde upp Texillärarinna senare på kvällen och bad henne förklara sitt beteende, och jag förklarade också att sonen var helt förtvivlad och undrade vad han gjort för att hon ska hata honom så mycket.

Hon harklade sig och försökte komma med ett försvar genom att skylla på sonen, som om det nånsin skulle bli rätt att mobba och förringa ett barn på detta utstuderade sätt som hon hade gjort.

En kort tid efter detta slutade hon sin anställnnig, jag blev inte förvånad, mer förvånande var att hon ens fått anställnig på skolan.

Konstigt nog fortsatte även denna skolan ringa mig för att berätta vad sonen hade gjort, givetvis allt det negativa.

Till slut bad jag om ett möte med ALLA lärare samtidigt.

Jag slog min näve i bordet (bokstavligen).

"Nu har ni klagat på sonen om allt och inget, Ni har jagat mig på arbetsplatsen, jag har cyklat hit flera gånger i veckan, ställt upp på alla samtal, Ni har uttnyttjad min vilja att hjälpa till"

"Ni borde skämmas, kan ni inget annat än att klaga?

"Efter en kort tystnad, ursäktade dom sig och sa att klagandet bara rullat på.

Dom började berätta om alla bra och positiva saker om sonen, det ramlade ur dom nästan som en befrielse(?).

Efter detta frågade jag men vad är problemen då?

"Ja han är ju verbal (detta eviga ord), och ifrågasättande, han kan även bli lite ledsen och gå iväg en stund, och det får man ju inte göra, "gå iväg alltså", och vi måste ju stauera exempel för dom andra eleverna....

"Lär han sig vanliga skolämnen? målet är ju att återgå till en vanlig skola.

"Nja han kan ju inte så mycket just nu, tycker vi, läraren ser sig omkring och dom andra nickar instämmande.

Ok, vad gör Ni för att förbereda honom för den vanliga skolan?

"Vi ska ta tag i detta mer nu.

Sonen lär sig således ingenting och får inte tillgodogöra sig den kunskap han enligt lag är berättigad till.

Så kommer det en kille som ska vikariera som lärarassitent till skolan.

Dom hittar varandra direkt, sonen och vikarien.

Äntligen någon som SER och förstår.

Självförtroendet ökar hos sonen tills han bestämmer sig för att nu har han fått nog av "skolan" han går på, han inser att han varken utveckals eller lär sig något.

Han är 13 år nu.

Ingen av dom gamla lärarna tror att ha kommer att klara av kunskapsnivån i den vanliga skolan , (dom skäms väl för att dom inte följt skolplanen).

Vi åker till den tilltänkta skolan för att prata med rektorn, med oss har vi en lärare av den gamla sorten, hon säger sig veta att sonen INTE kommer att klara sig i den nya skolan, rektorn lyssnar bekymmrat och ser alla problem framför sig.

Dagen efter ringer jag till Rektorn och frågar om han inte kan tänka sig att träffa sonen, jo det skulle gå bra, och vi bestämmer tid.

Denna gången frågar jag om vikarien kan följa med istället, och det vill han gärna.

Rektorn ställer frågor om eventuella kunskapsluckor igen, vikarien svarar att han inte sett några luckor och att det inte kommer att vara några som helst problem för sonen att börja en ny skola.

Rektorn pratar med sonen, efter samtalet ler rektorn och hälsar sonen välkommen till skolan.

Han börjar 7:an och allt går bra. Inga mobbande elever inga mobbande lärare, om dom frågar vilken skola han tidigare gått i säger han namnet på den förortskola, som han gick på när vi bodde i miljonpogrammens deprimerande gråhet, då nickar alla förstående.

Jag kommer aldrig att glömma dig AnnKatrin, du är en av dom som slickar uppåt och sparkar neråt.

Hur många barn har du knäckt genom åren?

Hur många ensamstående föräldrar har du drivit till tårar?

Och dom som inte orkade kämpa och vara sina egna ombud, hur gick det för dom?

Man vet att barn till föräldrar med högstatusyrken blir bemötta på ett bättre sätt än de barn vars föräldrar har lågstatusyrken.

Ångest är en arvedel,
Status en annan.

(Tack till min dotter som inte fick all den uppmärksamhet hon var berättigad till under dessa åren)