Mamma

När jag var liten
var jag rädd för att gå till Tandläkaren

När jag var 9 år skulle jag gå på en undersökning
min mamma eller pappa följde givetvis inte med mig.

Redan på Bussen kände jag paniken komma.

När jag kom fram till Tandläkarens dörr stirrade jag bara på den,
och kände hur det brände bakom ögonlocken, jag var livrädd.

Jag vände och gick runt på stan, hjärnan letade febrilt efter hållbara lösningar och svar som jag skulle ge till Mamma.

Jag hade en lös tand som jag gick och vickade på i hopp om att den skulle lossna, då kunde jag ju säga att Tandläkaren dragit ut tanden, men hur jag än försökte få loss tanden så gick det inte.

Jag gick hem istället för att ta bussen, det skulle ge mig tid att tänka ut nått att säga, att samla kraft, och för att orka möta mamma.

Det tog nästan två timmar att komma hem.

Jag gick långsamt, stannade flera gånger, grät försökte lugna ner mig.

Jag repeterade hela tiden vad jag skulle säga till mamma.

Mamma stod i köket när jag slutligen kom hem:

"Hej"
"Hej vad sa Tandläkaren då ?"

"Han sa att jag inte hade några hål och att jag inte behövde dra någon tand, eftersom jag redan hade en lös tand som snart skulle lossna av sig själv"!

"Jasså sa han det?

"Ja"

Mamma ställde sig så nära mig som hon kunde.

"Jag har pratat med Tandläkaren, du har inte varit där!

"Du ljuger!"

Sen kom en lång utläggning om min framtid, mina framtidsutsikter, min personlighet, hur jag skadat henne, jag var en lögnare som inte skulle tro att jag var nått..........

Hon "fräste" fram orden mellan tänderna, hennes ord av elakhet och bottenlöshet visste inga gränser.

Jag var avslöjad och mamma var nöjd.

Genom hela min uppväxt blev jag "avslöjad" .

Jag var alltid misstänkt för något.

Min hund misstänkte mig aldrig för något,

men mamma misstänkte hunden för vara ilojal.

Tack för att du fanns Sickan.